Kristen gemenskap
Jag befinner mig i Uppsala domkyrka. Det är första advent. Tillsammans med två tusen andra läser jag den nicenska trosbekännelsen från ett programblad.
Jag har varit på gudstjänster i Svenska kyrkan en hel del gånger under årens lopp, men aldrig läst med i trosbekännelsen. Jag ville inte ljuga; jag trodde inte på alla de saker som skulle räknas upp. Den här gången är det annorlunda.
Jag har tidigare bestämt mig för att i fyra månader under det följande året leva som kristen och känna hur det känns. Första advent är en pampig och fin högtid, och jag tjuvstartar genom att just den söndagen leva mig in i allt som sker i kyrkan.
Det börjar med en procession till tonerna av "Bereden väg för Herran". Alla reser sig upp. Jag grips av rörelse - en blandning av nostalgi från barndomens självklara gudstjänstbesök och hänförelse över det imponerande skådespelet i den enorma katedralen. Jag är såld. Det är lätt att känna att Gud finns.
När vi kommer till trosbekännelsen sätter en präst med mikrofon igång oss. Men han dränks snart av de tvåtusen lågmälda rösterna som tillsammans skanderar texten. Det är varmt och härligt att sitta omsluten av alla dessa människor och vara delaktig i samma ord, samma upplevelse.
Jag inser att kristendomen inte bara handlar om tro. Gemenskap är en stark ingrediens. Det är inte bara Gud som finns "i och runt mig". Även mina medkristna finns i mig som en känsla och fysiskt runt mig. Jag känner mig tacksam.
- - - - - - -
Varje inlägg på den här bloggen avslutas med en reflektion eller förklaring utifrån "Logik", med ett vetenskapligt perspektiv, och "Mystik", med ett religiöst perspektiv.
Logik: Det är vetenskapligt belagt, både sociologiskt, psykologiskt och utvecklingsbiologiskt, att vi människor är sociala varelser. Vi känner oss trygga när vi ingår i en gemenskap. Ju fler som ingår i gemenskapen, desto starkare trygghetskänsla.
Mystik: Ju fler människor som tillsammans kopplar upp sig mot Gud, desto starkare upplevelse av Gud.
Kommentarer
Skicka en kommentar