Logik och Mystik

Jag och min bror poserar framför altaret i Gislaveds Missionskyrka Jag har nog min uppväxt inom frikyrkan att tacka för att musiken har fått stor plats i mitt liv. I vårt hem fanns flera gitarrer och en tramporgel, och det spelades ofta på instrumenten. I Missionskyrkan därhemma fanns det både en kör, en "musikförening" (med sångare, gitarrer och en och annan cittra), en stor blåsorkester och såklart en kyrkorgel. Själv började jag sjunga i kören när jag var nio år gammal. Jag kan fortfarande en massa psalmer och andliga sånger som sjöngs gång på gång under 1960-talet, sånt som "Ska det bli några stjärnor i kronan jag får" och "De komma från öst och väst". De utgör soundtracket till min barndom. Mamma såg till att jag började i kommunala musikskolan, och sen rullade det på eftersom jag älskade musik. Jag har spelat fiol i flera olika orkestrar och sjungit i massor av olika körer. Att jag inte fick musiken som yrke berodde mest av allt på att ja...

Det går en ängel kring vårt hus Han bär två förgyllda ljus Han bär Boken i sin hand Nu somnar vi i Jesu namn Så bad jag ofta aftonbön tillsammans med mamma när jag var liten. Den varvades med "Gud som haver", men den här var den Fina Aftonbönen för mig. En ängel och allting! Så häftigt att ha en egen där utanför huset. Jag visste det inte förrän nyligen, men den här aftonbönen bads i Sverige redan på 1300-talet. Kanske kommer den från Den heliga Birgitta, det är i alla fall vad traditionen säger. Under "min kristna period" nu i början av 2026 så har jag haft en liten kvällsandakt nästan varje kväll. Den består av fyra andliga sånger som jag spelar på Spotify. Efter första sången har jag pausat för en stunds bön - tackat för dagen som gick, bett för nära och kära. Efter sista sången har jag släckt och krupit ner under täcket. Sen har jag knäppt händerna igen och bett "Det går en ängel kring vårt hus". Hela den första månaden var det här mins...

I över en och en halv månad har jag tänkt på Gud, Jesus och kristendomen dygnet runt (ja, troligtvis även när jag sovit!). Jag har gått i kyrkan på söndagar, jag har haft morgon- och kvällsandakt för mig själv och jag har läst Bibeln, teologi och diverse andlig litteratur i timtal varje dag. För ett par veckor sen började det kännas trögt. Jag tappade min entusiasm och började längta efter att ägna mig åt nåt annat. Men jag körde på som vanligt ändå. Till slut kände jag avsmak för allt vad kristendom hette. Och sen kom det ett meddelande från Gud. Eller det var så det kändes just då. "Gud" pratade till mig inuti mitt huvud och sa att jag skulle sluta upp med att försöka imitera en kristen. Jag skulle hitta mitt eget sätt att vara kristen på. Gud kändes sträng och dömande, inte alls sådär varm och gosig som jag annars har upplevt det under mitt kristna projekt. Jag blev till och med lite rädd. Hade svårt att sova efteråt. Nästa dag bestämde jag mig för att lämna tillba...

Idag är det Askonsdagen. Jag har varit i kyrkan och fått ett kors av aska ritat i pannan av prästen. Det kändes väldigt högtidligt att vara en del av de cirka 50 personerna som alla vände tillbaka från altaret med detta tecken på sin fromhet i pannan. Jag tvättade inte bort det innan jag satte mig på spårvagnen hem; det hade känts hädiskt. För några månader sen visste jag inte att Fastan var en grej, rent praktiskt, för kristna. Jag hade nog en vag idé om att kristna ortodoxa förvandlades till vegetarianer under fastetiden, men jag hade inte tänkt mig att protestanter gjorde nåt särskilt. Men efter att jag inledde min kristna fyramånadersperiod har jag stött på prat om Fastan lite här och där. De flesta som uttalar sig menar att man gärna kan avstå från nåt man annars gör för mycket av. Till exempel sociala medier. Eller kaffe. Kul idé, tänkte jag. Jag ville också prova. Mitt första beslut var att avstå från fikabröd till kaffet på eftermiddagen. Det är en onödig grej, och den...

När jag var 14 år och gick i konfirmationsundervisning fick jag en chock. Vi hade en röd plastpärm med allt material som skulle läsas och diskuteras, och vid ett tillfälle skulle Jesu död på korset behandlas. Jag slog upp det aktuella kapitlet och började läsa. Med min barnatro hade jag fullständigt klart för mig att det var Pontius Pilatus fel. Och Judas då, den förrädaren. Men här läste jag plötsligt att Gud hade velat från början att det skulle ske. What?! Chocken var fullständig. Inte nog med det. För det visade sig att meningen var att vi människor skulle få förlåtelse för våra synder tack vare detta blodsoffer. Tidigare hade Gud velat att man offrade varje gång man bad om förlåtelse, men hädanefter räckte det med att be, för offret var redan gjort en gång för alla genom Jesu död. Visserligen hade jag sjungit med i psalmen som byggde på ett bibelställe: "Så älskade Gud världen all / att han utgav sin ende Son / på det att var och en som på Honom tror / skall ha ett ...

Södra Ny kyrka, Värmlandsnäs Liksom många andra sekulariserade svenskar så har jag alltid tyckt om att besöka kyrkor. Helst när det inte pågår någon kyrklig aktivitet där. Min starkt agostiske, på gränsen till ateistiske, man går gärna in i kyrkor med mig när vi är på resa. Jag tror att han då mest studerar arkitekturen och konsten och funderar på i vilket kulturellt sammanhang de tillkom. Men jag vill även tro att han, liksom jag, känner att det finns något mer därinne. En kontakt med något som är svårt att sätta ord på, men som känns fint. Den första söndagsgudstjänst jag besökte under min nuvarande kristna period (januari - april 2026) hade som tema Guds hus. Prästen talade i sin predikan om att Gud naturligtvis finns överallt, inte bara i kyrkan. Hon sa att vanligt ställe för svenskar att få en upplevelse av "något högre" till exempel är i naturen. Jag kommer nu inte längre ihåg vad prästen sa om att det ändå behöver finnas kyrkor. Kanske var det för att kristn...

"Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid." Jag befinner mig i Uppsala domkyrka. Det är första advent. Tillsammans med två tusen andra läser jag den nicenska trosbekännelsen från ett programblad. Jag har varit på gudstjänster i Svenska kyrkan en hel del gånger under årens lopp, men aldrig läst med i trosbekännelsen. Jag ville inte ljuga; jag trodde inte på alla de saker som skulle räknas upp. Den här gången är det annorlunda. Jag har tidigare bestämt mig för att i fyra månader under det följande året leva som kristen och känna hur det känns. Första advent är en pampig och fin högtid, och jag tjuvstartar genom att just den söndagen leva mig in i allt som sker i kyrkan. Det börjar med en procession till tonerna av "Bereden väg för Herran". Alla reser sig upp. Jag grips av rörelse - en blandning av nostalgi från...

Jag har varit intresserad av religion och andliga frågor större delen av mitt liv. Som barn levde jag i en frireligiös miljö. Mina föräldrar var gammaldags, övertygade om att många helt normala saker var synd. Jag fick inte sminka mig, inte ta hål i öronen, inte dansa och inte gå på bio. Jag minns att jag fortfarande trodde på Gud när jag konfirmerades. Men jag ville få ett tecken från honom på att han fanns. Jag bad, men inget hände. Inte så långt efter det hade jag blivit ateist. Jag tillbringade många år som sökare. Ett tag höll jag på med allt som man på den tiden kallade New Age: Astrologi, healing, Atlantismyter, kristaller, tarotkort... Allt var spännande. Sen hamnade jag hos Scientologikyrkan. Det var inte så bra. Det mest positiva med den tiden var att det var en väldigt stark gruppsammanhållning. Men det är det ju alltid i sekter. Sju år tillbringade jag i rörelsen. Det tog minst lika lång tid att sen bygga upp mig psykiskt igen. Efter Scientologitid...